Gnarps hembygds- och fornminnesförening

Byggnader och jordbruket

Från början av masugnstiden fanns ingen herrgård utan endast ett brukskontor och en rättarebostad.

Herrgården började byggas 1723 och bottenytan blev ca 14,5 x10 m= ca145 m² och höjden drygt 3,5 m.

Herrgården och trädgården med lusthuset till höger

I herrgården var det ett överdåd av lyx och flera fina fester. En pompös fest med ett 100-tal närvarande inbjudna gäster från andra närliggande bruk kunde börja vid sextiden på kvällen med frackklädda herrar och damer i fina aftonklänningar. Brukets musikkår spelade i matsalen till det inledande kaffet, doppet och dansen, där det spelades vals, francaise, polska och schottis. Här och där fanns buffé med bischoff (söt röd vinbål med pomerans) i stora indiska skålar, frukt, nötter, mandelmjölk, konjak och punsch. Dansen pågick till 22-tiden när supén tog vid. Den kunde bestå av kött- och fiskrätter samt brännvin, vin, öl och svagdricka. Till efterrätten bjöds konjak och sherry och till kaffet en ny omgång konjak samt punsch. Vid ettiden på natten var det dags för vickning med lättgrogg, som avslutade festen.

Rune Bodén, född 1931 och uppväxt i Sörfjärden, har från sin far hört att brukspatron Lundströms hustru gärna ville kunna se havet från herrgårdens övervåning därvid avverkning beordrades och genomfördes av de träd österut, som skymde den önskvärda utsikten mot Klasviken.

Efter sågverksepokens slut 1906 stod herrgården tom. 1907 blev Ströms Bruks AB ägare genom det köp man gjorde efter sågverkets nedläggning. Sommaren 1920 var Strömsbruks barnkoloni inhyst här. Syftet var att barnen skulle ”äta upp sig och få rosor påkinderna.” Det fördes därför noggranna uppgifter om barnens längd, vikt och bröstviddsmått.

Den arrenderades omkring 1925 ut till pensionatsrörelse med olika ägare, bland annat gästgivarparet Gustav och Alma Öst från Gnarp, som drev pensionatsrörelsen till andra halvan av 1930-talet.

Efter erbjudande från Ströms Bruks AB beslutade kommunalfullmäktige i Gnarps Kommun 1939-03-25 att köpa markområden med tillhörande byggnader för 35 000 kr. Området omfattade ca 46 ha åker och 80 ha skog. Bland byggnaderna ingick rättarebostaden med tillhörande verkstad och jordbruksbyggnader, herrgården, masugnsvillan, bruksgårdarna, sädesmagasinet, smedjan och brukslogen. Kommunens syfte var att stycka upp och sälja fastigheten till bl a ett bärkraftigt jordbruksegnahem och 3-4 arbetarsmåbruk. Herrgårdsdelen ansågs kunna avstyckas och säljas till pensionatsrörelse, rekreationshem för barn eller liknande.

I november 1944 kom finska flyktingfamiljer till herrgården. Flyktinglägret blev kvar till sommaren 1945 men de flesta hade redan dessförinnan lämnat förläggningen och åkt tillbaka till Finland. Men några blev också kvar i Gnarp och bildade familjer här. Fortfarande finns det de i Gnarp, som kan berätta om sin vistelse på flyktinglägret i herrgården.

År 1946 fick pensionatet nya ägare, Charles och Olga Johansson. De drev verksamheten tills de år 1952 sålde herrgården och villan till Frösö Barnkoloni, som startade barnkoloniverksamhet här. Barnkolonin avvecklades efter 1962 års verksamhet. Herrgården blev återigen tom och utbjöds 1966 till försäljning. Kommunen bevakade efter barnkolonins upphörande läget eftersom man ville möjliggöra en återupptagen pensionatsrörelse.

År 1966 såldes herrgården och villan till köpare (Enar Frykman), som meddelade att de avsåg att starta sådan rörelse. Därmed avstod kommunen från att förvärva fastigheten. Men redan året efter, 1967, meddelade de nya köparna att de inte orkade med att driva pensionatsrörelse och ville nu i första hand sälja fastigheten till Gnarps kommun. Frågan hamnade i kommunens ”utredningsmaskineri” men någon försäljning till kommunen blev aldrig av. Ägarna använde i stället herrgården som sommarbostad.

År 1974 köptes den av åtta personer, ett kompisgäng, som hade planer på att starta barnkoloni. De började renovera och insåg snabbt att deras planer skulle ta mycket lång tid att förverkliga.

Åren 1975-1977 bedrevs caférörelse sommartid men den upphörde på grund av olönsamhet.

Med tiden skrinlades barnkoloniplanerna och från början av 1980-talet blev Olle Engqvist ensam ägare. Han och hans familj tillbringar nu mycket tid för att så mycket som möjligt återställa herrgården och dess omgivningar till ursprungligt skick.

Baksidan av herrgården med resterna av en fontän 2009

Under sågverksepoken byggdes även masugnsvillan. Det var patron A V Lundström, som lät bygga den till sin dotter Alma och hennes man Carl Rodhe. Den stod färdigbyggd 1897. Det är ett så kallat knubbhus. Väggarna är enligt besiktningsprotokollet således byggda av träknubb från sågverket som inmurats i dubbla lager till ca 44 cm tjocka. Fasaden är reveterad. Enligt protokollet utgör fastigheten en viktig del av de kvarvarande resterna av en bruksmiljö och är i denna del av Hälsingland en ovanlig representant för den högre tjänstemannaklassens stadsideal. Både interiört och exteriört är huset tidstypiskt och exteriört i stort sett oförändrat.

Villan innehåller välgjorda kakelugnar med olika figurer i varje rum. Här fanns även fönsterspeglar i varje rum samt takmålningar.

Villan är nu privatägd och fungerar som sommarbostad. Ägare är Peter Hagberg.

Patron Lundström och hans hustru Fanny hade tre barn. Äldst var dottern Alma, född 1878.

Carl Rodhe var född 1866 i Göteborg och kom till Sågverket som ”kassör” i november 1894. Alma Lundström och Carl Rodhe gifte sig den 20 augusti 1897. ”Bröllopet stod i dagarna tre” skriver Hudiksvallsposten. En mängd bröllopsgäster kom hit. ”…medden i rik flaggskrud utstyrda ångaren Hudiksvall följde från staden en mängdbröllopsgäster, som vid sin ankomst till herrgården möttes av en härlig natur i förening medsynnerligen omfattande anordningar till ställets förskönande.” Vigseln förrättades av kontraktsprosten Bergwall från Hälsingtuna. Sågverkets musikkår spelade under den splendida middagen och det jublades till det ”präktiga fyrverkeri, som avbrändes i den härligaaftonen.” Andra dagen firades hemkomstöl i de nygiftas komfortabla bostad i närheten av herrgården. Bröllopet avslutades på söndagen med högmässogudstjänst i skolan av brukspredikanten Persson från Österby bruk och med en bibelförklaring på aftonen av prosten Bergwall.

Av kassabokföringen kan man utläsa att det till Gnarps Sågverks orkester inköptes mässingsinstrument i Sundsvall för 330 kr till en sextett, att man köpte 31 kg kött á 70 öre, 5 tjog ägg á 1 kr/tjog,15 liter körsbär á 25 öre, tre stenfat á 4 kr. Kokerskorna Jana Eriksson och Bergström fick 50 kr ”för biträde och resa” och prosten Bergwall 100 kr för sina insatser. Av bokföringen framgår också att arbetet med att få masugnsvillan klar till bröllopet pågick in i det sista med tapetsering, målning, skurning, tillverkning och målning av 10 flaggstänger och åkdon.

Carl Rodhes och hustrun Almas tid i Gnarp tog slut när sågverket lades ned. 21 maj 1907 hölls auktion i masugnsvillan. Annons i Hudiksvallsposten förkunnar att ”Disponenten Carl Rodhe låter p.g.a. avflyttning från orten försälja åtskilliga lösören såsom möbler, husgeråd, kör- och åkerbruksredskap, däribland en droska i mycket gott stånd samt bättre chiffonier, diverse tavlor och mattor, en mindre segelbåt, flera ekor m.m. Vederhäftige inropare erhålla

två månaders betalningsanstånd, övriga betala vid klubbslaget.” Auktionsförrättare var Ad. Blombergsson.

Carl Rodhe och hustrun Alma flyttade till Båtskärsnäs i Nederkalix. De hade då tre söner, Bengt Carl Viktor född 1901 och tvillingarna Paul Gösta och Per Bertil födda 1905. Carl Rodhe avled 1911 i Båtskärsnäs, endast 44 år gammal. Av bouppteckningen framgår att boets behållning uppgick till 145 691 kr och 86 öre. År 1914 avled sonen Paul Gösta knappt nio år gammal. Sannolikt avled sonen Per Bertil ännu tidigare eftersom han inte finns med i bouppteckningshandlingarna efter fadern. Alma gifte om sig med kapten Åke Brilioth, som dog 1918. De fick tillsammans dottern Marianne. Alma dog i Gränna 1950, nära 72 år gammal.

Brukssmedjan låg på södra sidan om ån strax söder om gamla bron. Av smedjan finns inget kvar annat än en hög som minner om den. Den tros ha funnits från den tid då Gnarps Masugn startade och fram till sågverksepokens slut. 1940 överläts den till Oskar Bygren som då startade smedja här med tillverkning av stamrullar till fiskebåtar, barkspadar till Åhlén & Holm och i övrigt smide för lokalt behov. Olle Eriksson (Bod-Olle) förvärvade smedjan den 20 augusti 1968 och ville 1970 arrendera tomtmark (ca 1 500-2000 m²) i det område där smedjan ingick. Kommunalnämnden i Gnarp avslog begäran p g a marken reserverats som grönområde och att området borde bevaras ur allmän synpunkt. Dessutom skulle den planerade vägen mot Hårte kunna beröra marken. Kommunen köpte i stället smedjan av Olle Eriksson för 3 000 kr (enligt beslut i Gnarps kommunalfullmäktige 1970-12-18.) Därefter gjordes flera utredningar om upprustning av smedjan men resultatet blev 1976 ett förslag om att låta riva smedjan.

I september 1976 begärde Staffan Smeds, sommarboende i Sörfjärden, att få överta smedjan och rusta upp den för eget och andras bruk. Han hade dessförinnan förvärvat den gamla smidesutrustningen av Oskar Bygren och använt smedjan sedan 1974. Vid samtal med Staffan Smeds i februari 2011 kan han inte erinra sig att kommunen tog någon kontakt med anledning av hans framställning.

På uppdrag av kommunstyrelsen beslutade tekniska nämnden 1981-10-29 att utföra rivning av smedjan.

Innuti sädersmagasinet

På åstranden väster om bron på Hårtevägen fanns brukslogen med kvarnen. Grundstenarna för vattenkraftsrännan till kvarnen syns fortfarande. Under åren 1951-1967 användes logen för danser i Gällsta Bastuförenings regi. Därefter stod logen tom och outnyttjad. Förfallet vidtog. 1982 beslutade Nordanstigs Kommun att av Anders Törnqvists dödsbo förvärva fastigheten med brukslogen för 6750 kr varpå man året därpå rev den.

Brukslogen efter att den rasat samman innan rivningen 1983

Brukskapellet

Det var brukspatron A V Lundström, som lät uppföra Brukskapellet, som stod färdigt 1899, i syfte att tjäna som gudstjänstlokal. I en tidningsartikel från 30 mars 1899 skriver Hudiksvallsposten att ”det torde få räknas till sällsyntheterna att personer med en mera framskjuten samhällsställning hålla föreläsningar i religionen för sina underlydande. Detta händer dock inte så sällan vid Gnarps sågverk och inträffade nu sistlidna Marie bebådelsedag, då patron A W Lundström själv skötte gudstjänsten. Genom kungörelse, som spikas upp å centralt ställe, kallar han sitt folk tillsammans på kapellet. Publiken vårfrudagen, omkring 50 personer, lyssnade medstor uppmärksamhet.” Söndag-måndag 23-24 juli 1899 hölls ett två dagars missionsmöte ”hvarvid flere prester och lekmän komma att uppträda.” Den legendariska barnmorskan i Gnarp, Brita Norlin, var dock inte imponerad och beskriver i sin bok ”En jordemors minnen” att ”Patron Lundström uppförde en gudstjänstlokal för den yttre anständighetens skull men för den inre anständigheten, vad en normal hygien kräver, hade han föga förståelse.” Brita säger att hon förgäves besökte patron Lundström flera gånger för att få honom att avhjälpa bostadsmisären för arbetarna. ”Han stultade omkring på kontoret, stötte brummande sin käpp i golvet och muttrade: - Di äter för mycket.” Brita fick alltså ingen förbättring till stånd och säger att hennes ”tjänstgöring som skur-, tvätt- och diskpiga i många hem före själva förlossningen blev särskilt fallet hos bruksarbetarna i Sörfjärden.”

Brukskapellet hade från början endast en ingång, på framsidan. Den andra ingången med utbyggnad på baksidan kom till under den tid kapellet fungerade som skola. Då byggdes kapellet också om. Hela nedre våningen var från början en stor gudstjänstlokal med läktare, som troligen revs när kapellet togs i bruk som skola 1918. Kapellet fick sedemera två små salar och kök. På övre planet fanns en bostadslägenhet, som brukades som lärarbostad och som bostad för semesterhemspersonal.

Öster om kapellet uppfördes även fyra nya arbetarkaserner med 10 rum i varje, en familj per rum.

Skolan brann ner 1 april 1917 varefter den inrymdes i det gamla brukskontoret vid herrgården. Ströms Bruks AB erbjöd sedan Gnarps kyrka att gratis utnyttja kapellet till skola så länge behov fanns eller att köpa det. Gnarps kyrkostämma tog emot erbjudandet att nyttja kapellet och i januari 1918 flyttades skolan till brukskapellet efter ombyggnad. Den nya skolan invigdes söndag 30 december 1917 av kyrkoherde Humble, som bl a påpekade ”att skolområdets invånare borde känna sig glada översin nya skola", som han ansåg vara församlingens finaste. Skolan blev kommunägd 1927 efter köp från Ströms Bruks AB. Den upphörde efter vårterminen 1940 och eleverna fick sedan gå i Gällsta skola.

Efter skolans nedläggning blev brukskapellet åter tomt. Men under tiden för flyktingförläggningen i herrgården, mellan hösten 1944 och fram till sommaren 1945, användes det som sjukavdelning till förläggningen, där de sjuka hölls i karantän och besöksförbud rådde p g a smittorisken.

Ett par somrar, sannolikt 1945-1946, använde Kalle Åslin från Gnarp kapellet som frisersalong vissa dagar i veckan.

1947 startade Gnarps kommuns fattigvårdsstyrelse i samarbete med Röda Korset semesterhems­verksamhet i brukskapellet för trötta och utarbetade husmödrar, som behövde vila och avkoppling.

Byggnaden mitt emot brukskapellet var från början toalett och vedbod under brukskapellets skoltid. Det är garageförråd. Det brandhärjades i december 1942 under sistnämndes tid men återuppbyggdes i nuvarande skick.

År 1978 föreslog Nordanstigs kommun att kapellet skulle rivas. Men efter protester och påtryckningar, bl a från Länsmuséet, uppläts det i stället, fortfarande med kommunen som ägare, till lokalbefolkningen genom Föreningen Bruksgården, som bildades för ändamålet år 1984 och rustade upp husets interiör.
Numer är kapellet privatbostad.

På båda sidor om stranden byggdes pjäsvärn omkring 1960. De ingick i invasionsförsvaret. Kanonerna togs bort 1996 då försvarsmakten avvecklade anläggningen.

Jordbruksarealen bestod av omkring 300 ha. Bruket drev jordbruket men det fanns även 19 torp, bönder och kolare, som lydde under bruket. Jordbruksmarken låg på båda sidor om nuvarande landsväg i bruksområdet, nästan upp till "Janis kurva" och i början av nuvarande väg mot Norrfjärden (som byggdes 1958.) Dessutom ingick Vassen-området.
Torparna betalade arrende till bruket, ofta i form av dagsverken och varor från brukets handelsbod. Exempel på djurbesättning är omkring 30 hästar, 60 kor samt oxar, höns, får och grisar.

År 1895 redovisas i en tidningsartikel mer exakt 40 kor, 27 hästar och 40 grisar och sägs även att ”grosshandlare Lundström vid Gnarps Sågverk är värd erkännande för det sätt påh vilket han sköter sitt jordbruk.” Och att ”mjölken levereras nere vid verket åt arbetarne för 10 öre per liter söt och 5 öre skummad.”

1906 framgår av bokföringen för oktober och november att man kontant sålt 4 758 resp 4 746,5 liter sötmjölk för 10 öre/l.

Den stora ladugården med vällingklockan är troligen byggd i 1900-talets början och gjord av slaggsten. Omedelbart väster om ladugården ligger ett stort redskapslider, vars tak rasade ihop av snön under vintern-våren 2010. Norr om ladan fanns ett vagnsskjul och nordväst därom en vedbod. Befintligt boningshus lär vara byggt 1899 och utbyggt med veranda 1923. Söder om boningshuset finns en gammal snickarverkstad, som även en tid lär ha varit kontor och bostad. Byggnaden är sannolikt från senare delen av 1800-talet. 

Ladugården med vällingklockan