Gnarps hembygds- och fornminnesförening

Sågverket och Klasvikens hamn

År 1876 arrenderade Adolf Unger och Edvard Frisk av Ströms Bruks AB ett område på västra sidan av Klasberget, där de uppförde ett nytt modernt ångsågverk. 1879 köpte de området av bolaget och då uppfördes också det första såghuset, 14 x32 m i storlek och10 m högt och i två våningar. Samtidigt byggdes även pannhuset av storleken 6 x18 m och 6 m högt, bara en våning, och en arbetarbostad 9 x12 m och7 m hög i 1½ våning. 1879 tillkom även en uthusbyggnad på ca 3 x 9 m och ca 2,4 m hög. 1880 byggdes ytterligare en arbetarbostad i 1½ våning i storleken ca 9 x13 m och 7 m hög. 1881 byggdes ytterligare ett uthus i storleken ca 7 x 18 m och 5 m högt indelat i 16 rum samt ett i storlek ca 3,3 x 5,5 m och 3,3 m högt indelat i två rum.

Sågverket med ett såghus omkring år 1880

Adolf Unger och Edvard Frisk hade i mars 1880 meddelat att deras gamla firma, Gällsta Sågverks AB, upphört och att man nu under firmanamnet Gnarps Sågverksägare avsåg att bedriva trävaruaffärer, sjöfart, lantbruk och om möjligt tackjärnstillverkning. Det var nu, som även A V Lundström, med kunskap om sågverksrörelse från sin tid som överinspektör vid HudiksvallsTrävaru AB, anslöt sig som delägare. Han blev 1 oktober 1892 sågverkets ägare och brukspatron (enligt en tidningsnotis i september 1892).
Man flyttade två sågramar och ett kantverk från Gällsta sågverk, köpte till 2 ramar, ett kantverk och omkring 1896 uppfördes ett hyvleri. Brukskontoret byggdes på västra bergssidan (f.d. Signe Lundmarks). Här byggdes även faktorsbostad, nu riven.

År 1881 gav Lotsstyrelsen, enligt en artikel i Hudiksvallsposten 1881-04-27, tillstånd till arrendatorerna af Gnarps Masugn att

wid Klasvikens hamn i Gnarps Socken få anlägga en wågbrytare,
hvilken kommer att i hög grad underlätta hamnens begagnande
för lossning och lastning och icke vara hinderlig för sjöfarten

Vågbrytarna byggdes men vid en höststorm 1882 visade de sig otillräckliga. Man beslutade då att förlänga den södra vågbrytaren. I Hudiksvallsposten 1883-01-17 skrivs att

Södra armen vid Klasvikens hamn i Gnarp kommer att förlängas
med 80 fot (ca 24 m) i nordostlig riktning enligt Lotsstyrelsens medgivande

1883-05-12 skrivs att förlängningen dock inte gick att genomföra redan den gångna vintern p g a den blida vintern med brist på körbar is. I denna artikel skrivs också att

tills för fyra, fem år sedan var hamnplatsen ett stort stenröse,

där varorna blev tämligen illa tilltygade.
Nu har vi där, tack vare driftiga och frikostiga mäns
verksamhet försvarlig brygga och körplats samt ett gott och rymligt magasin.

Om detta magasin skrivs i Hudiksvallsposten 1884-03-29 att det är en produkt av både skänkta och enskildas medel och att det på kommunalstämman i mars övertogsav församlingen. Inkomsterna från magasinet skulle – så snart skulderna betalts –gå till fattighusbyggnadsfonden.

Detta magasin var sannolikt det, som i förfallet skick, revs av Nordanstigs kommun 1985.

Sågverket sysselsatte ca 200 personer. En uppgift från början av 1900-talet säger att det då fanns 291 arbetare vid sågen i Sörfjärden och 10 st på bolagets såg i Dyrån vid Skestavallen. Tidvis hade ytterligare ca 300 personer arbete eftersom det även gick åt folk till avverkning, flottning, lastning och kolning m.m. Virkesavfallet kolades i milor på plats. Lönen var omkring 25 öre/timme och arbetsdagen 10 timmar. Vid högtryck kördes dubbla skift. Arbetet var hårt. I tidningarna kan man läsa om flera arbetsplatsolyckor, varav åtminstone fyra med dödlig utgång under åren 1895-1899. Om förhållandena vid sågverket skriver Hudiksvallsposten 1890-02-01. Bl a sägs att

den gamla plikttroheten, det lugna samarbetets tid då arbetsgivare och arbetstagare,

förmän och underlydande i sämja och kraft verkade för det gemensamma bästa ännu

ej tycks ha försvunnit trots många krafter för detta. Man träffar fortfarande på verk

och inrättningar dit icke de sociala och revolutionära idéerna förmått intränga

och uppväcka missnöjets och hatets onda demon.

På dylika arbetsplatser råder ett gott personellt och ekonomiskt förhållande

Tidningsartikelns uppgiftslämnare har dragit dessa slutsatser efter flera besök vid sågverket och fortsätter med att man aldrig tycks höra något knot mot vare sig arbetet eller företagsledningen och att detta goda förhållande först och främst bör tillskrivas förvaltaren Carl Lind, som sägs ha tillvunnit sig underordnades aktning och tacksamhet.

Flera gånger har han varit föremål för hyllning avtjänstemän och arbetare.

Nu senast på ”Karl-dagen” överlämnade samtliga tjänstemän en

tacksamhetsgärd bestående av ett skrivställ med tillbehör och tvenne

bordsljusstakar av gediget silver.

Gåvan åtföljdes av en tryckt smakfullt utförd adress

1890-06-04 skriver Hudiksvallsposten om en fest för arbetspersonalen på eftermiddagen söndag 1 juni 1890 med Logen Fabian som huvudarrangör. Platsen var skolgården. Festen var främst arrangerad för att hälsa sågverkets ägare, Brukspatron Adolf Unger, välkommen till platsen men också för att förströ logemedlemmarna. På skolgården mottogs man av musik från en mässingssextett bestående av sågverksarbetare under ledning av skogvaktaren Löfman som på mycket kort tid och med stort intresse utbildat en ganska bra musikkår. Då brukspatron Unger ankom mottogs han med ett trefaldigt leve av de hundratalet nykterhetsvännerna tillsammans med en rad andra festbesökare. Ttotal uppskattas antalet besökare till omkring 300 personer. Unger hälsades välkommen och uttalade sin tacksamhet för det välvilliga mottagandet. Därefter samlades man i skolsalen för ett föredrag på temat ”Exemplets makt” varpå följde förfriskningar i en uppförd större lövsal på skolgården, flertal, sång och musik på olika instrument. Brukspatron Unger höll ett varmhjärtat tal och tackade särskilt dem som anordnat den för honom så angenäma stunden.

Han tackade också sina underlydande för gott och troget samarbete och för den rådande goda andan och hållningen och överlämnade en gåva på 50 kr till Logen. Festen avslutades vid 19-tiden av kyrkoherde Nordlander med några varma ord.

Sågverksarbetare uppställda för fotografering

År 1879 kom Carl Lind som förvaltare till sågverket. I Hudiksvallsposten 1893-09-13 skildras avskedsfesten för Carl Lind när han slutade och flyttade efter 14 års anställning:

För Gnarps sågverk och dess arbetare var sistlidna söndag (10 sep 1893) en minnesrik dag. Förvaltare Lind, under vars ledning detta verk stått under 14 år, var då med familj till följd av sin förestående avflyttning inbjuden till en avskedsfest å folkskolan, som på grund av dagens betydelse var rikt smyckad med blommor och löv.

Vid ankomsten till festlokalen mottogs herrskapet Lind av utsedda värdar och musikkåren på platsen spelade upp prins Heinrichs marsch av Trempler. Festen, som i allt bar prägeln av en avskedets fest, började med ett uppbyggelseföredrag av predikant Berglöf. Sedan musikkåren därefter spelat ytterligare ett par nummer framträdde klamparen Frenell och hälsade herrskapet Lind välkommen till denna fest, för arbetarna så betydelsefull och minnesrik.

Då det nu var så, att samarbetets dag var slut, ville han å samtliga arbetares vägnar till förvaltare Lind framföra deras hjärtevarma och uppriktiga tack för en aldrig sviktande humanitet, välvilja och omtanke om dem vad det gällt deras materiella eller andliga väl. Såsom en tacksamhetens och minnets gärd för allt vad förvaltare Lind varit för sina arbetare bad han att få överlämna enminnsegåva. Härvid framtogs från ett blomsterbord tvenne stora och dyrbara fyrarmade silverljusstakar med inskription:

Till förvaltar Carl Lind den 10/9 1893 av

tacksamma arbetare vid Gnarps sågverk.

Djupt rörd framsade därefter förvaltare Lind sitt tack för den värdefulla och kärkomna gåvan, som alltid skulle intaga hedersplatsen i hans hem vart han än kom och utgöra för honom ett dyrbart minne från en avhållen och trogen arbetarekår.

Festen fortsatte därefter en god stund under servering, musik och sång samt avslutades av predikanten Berglöf med en varm bön och nedkallande av den Högstes nåd och rika välsignelse över förvaltare Lind och hans familj.

Hela denna fest gav tydligt vid handen att det var ömma band som nu lossades. Det är ock säkert att på få ställen torde ett så kärleksfullt och gott förhållande varit rådande mellan förman och arbetare som vid Gnarps sågverk. Ömsesidigt och odelat har förtroendet varit och det synes ej ha funnits en angelägenhet, som legat arbetarna om hjärtat som de inte hade kunnat och velat hänskjuta till sin förman. De 14 åren har oavbrutet varit en lugn och stilla samarbetets tid och visar att samarbetets dag nu som förr kan fortgå i lugn och enig sämja, så som nu förman och arbetare står stödjande vid varandras sida. En arbetspersonal, aktningsvärd, villig och god som få har förvaltare Lind haft att glädja sig åt under sin förvaltartid, men det har även uppskattats och givit sig uttryck uti en kärleksfull och mild ledning, vilket förhållande sent skall förgätas av arbetarna vid Gnarps sågverk utan i tacksamt minne bevaras.

Hjälpsam mot fattiga och nödlidande efterlämnar herrskapet Lind bland dem många tacksamma hjärtan. Och visst är att från fler än ett håll inom socknen följs herrskapet Lind av befolkningens varmaste välgångsönskningar vid avfärden härifrån.

Carl Lind var också under sju års tid ordförande för kommunalstämman i Gnarp och en andra avskedfest hölls med socknens kommunalstyrelse som inbjudare. Tacktal hölls av kyrkoherde Nordlander och Carl Lind förärades ett dussin matskedar och lika många teskedar i äkta silver med inskriptionen ”C.L. Minne från Gnarp”.

2 oktober 1893 hölls offentlig auktion vid Gnarps Sågverk. Av tidningsannonsen framgår att

inspektor Carl Lind, tillfölje avflyttning från orten låter försälja
bl.a.4 goda mjölkkor, 6 får av god ras, möbler såsom soffor, bord,
byråar, stolar, sängar, speglar, laggkärl, glas & porslin,
1 mangel, 1symaskin m.m.

I maj 1894 hölls avskedsfest för inspektor Axel Nylin innan han flyttade till Sundsvall. Även denna fest hölls i skolan. Kyrkoherde Nordlander höll tacktal och överlämnade ett guldur med kedja och medaljong från sågverksarbetarna som minne och tack. Därefter tackade verkmästare Samuelsson på arbetarnas vägnar för inspektorns alltid visade tillmötesgående och önskade honom lycka och framgång på den nya platsen.

Pingstdagen 1896 avtackades faktorn Per Ek innan sin flytt till Lottefors. Skolläraren Karl Holmström tackade å brädgårdsarbetarnas vägnar för den sällsporda rättrådighet och humanitet varmed han städse utövat sitt förmanskap. Även Ek fick en dyrbar minnesgåva. Dagen efter, annandag pingst, höll brukspatron A.V. Lundström avskedsmiddag för faktor Ek med fru och uttryckte tacksamhet för Eks duglighet och plikttrohet. Han fick här ytterligare en värdefull minnesgåva.

År 1860 hade Gnarp 2 640 innevånare. Det ökade stadigt och 1905 fanns 4 163 skrivna i socknen. Sågverksnedläggelsen i oktober 1906 ledde till svåra tider. Affärer försvann, folk flyttade. Befolkningen i Gnarp minskade på fyra år med 465 personer till 3 698 år 1909, således en minskning med 11 % eller var nionde invånare.

Sågverksnedläggninen ledde till många tragedier. Nästan inga av de som flyttade hade råd att ta med sig bohag till den nya orten. Ett exempel på förhållandena var sågverksarbetaren Erik Andersson som fick arbete i Kubikenborg. Han hade byggt ett litet hus i Sörfjärden som han nu tvingades låta gå bort på auktion. Högsta budet blev 75 kronor. Det blev många auktioner men usel köplust. Det rådde köparnas marknad i Sörfjärden. Många kom utifrån på auktionerna och kanske blev sågverkets nedläggning viss inledning på fritidshuseran i Sörfjärden.

När kommunens dåvarande ålderdomshem i Böle togs i bruk 1908 blev det genast överbefolkat av åldringar och barn, men inte av infödda Gnarpsbor, utan av under sågverkstiden inflyttat folk eller deras barn.

Sågverket med jordbruk, tillhörande skogar och alla byggnader såldes senare under 1907 till Ströms Bruks AB.  

Redan före dess så var trafiken omfattande i vattnen omkring Sörfjärden. Den 14 maj 1859 utklarerades skonaren ”Ingeborg” med malm från Sundsvall till Gnarp, kaptenens namn var Wassberg. Sådana notiser presenterades i lokalpressen och många båtar anlöpte Sörfjärdens hamn med last av malm, salt mm och med last därifrån av järn, trävaror m m.

Efter sågverksepoken minskade eftersom både last- och passagerartrafiken till och från Sörfjärden. Den mest kända skutan som låg i hamnen under 1900-talet var nog skonaren Irma, trots att det bara blev en enkelresa – och knappt det – till Sörfjärden för en vidare befordran som aldrig blev av på det sätt som var tänkt.

Hamnen i Klasviken omkring år 1900