Gnarps hembygds- och fornminnesförening

Järnbruket - Gnarps masugn - Gruvverksamheten

Gnarps masugn ca 1870

Den 28 september 1671 såldes marken vid Gnarpsåns utlopp och resterna av en där från mitten av 1500-talet anlagd sågkvarn, som bortförts av vårfloden  1670. Priset var 100 daler silvermynt och åtta tunnor spanskt salt. Säljare var byamännen i Berge, Böle, Husta, Rogsta och Röde byar. Köpare var faktorn vid gevärsfaktoriet i Söderhamn, Hans Behm, som här planerade att anlägga en masugn.

Sannolikt påbörjades uppbyggnadsarbetet tämligen omgående men privilegierna för verksamheten kom från Bergskollegium först den 27 augusti 1672. Tackjärnstillverkningen startade sedan redan i slutet av detta år.

Behm gjorde också stora uppköp av skog eftersom det behövdes kol. Behm avled 1676 (sannolikt) varefter hans änka fortsatte att köpa både jord och skog med hjälp av Lennart Rotof, som var gift med Behms dotter Anna och delägare i företaget.

Driften fortsatte sedan med olika brukspatroner fram till 1878. Från och med 1873 drevs det i Ströms Bruks AB:s regi.

Malmen till järnbruket forslades sjövägen från Roslagen, huvudsakligen från Utö gruva men även från Dannemora, Herräng, Vigelsbo, Juvansbo och Ramhäll samt Lernbo och Norberg i Bergslagen. Anledningen var att man där förbrukat all skog och därför inte hade bränsle till egna järnverk. Man fick således frakta malmen dit skogen fanns för att kunna utvinna järnet.

Från hamnen i Klasviken forslades malmen först på mindre båtar till masugnen. För att underlätta transporterna mellan masugnen och hamnen anlades, troligen i början av 1870-talet, en järnväg med hästar som dragare. Av järnvägsspåret finns idag inget kvar. Däremot syns banvallen fortfarande, dels strax norr om herrgården, dels längs landsvägens norra sida från vägskälet mot Norrfjärden och vidare österut förbi brukskapellet och festplatsen. I kanten av Trollhällan intill landsvägen syns också uthuggningar i hällen där rälsen gått. Till verksamheten på bruket införskaffades även en lokomobil (en flyttbar ångmaskin på hjul), som i november 1880 överläts till Galtströms Bruk, där den finns i dess muséum.

Järnbruket bidrog till arbete inte bara vid bruket utan även genom skogsavverkning och kolning. Galtströms Bruk och Gnarps Masugn konkurrerade hårt om kolet. Det var ständig kamp om till vilket av bruken leverantörerna i Gnarp skulle få sälja, men år 1709 gjordes ett avtal som tillät bönderna i Gnarp att sälja till vilket bruk man ville förutsatt att man inte stod i skuld till det andra bruket.

Men tvisterna synes ändå ha fortsatt, för 1740 utfärdade Bergskollegium order om delning av kolleveranserna från gnarpsbönderna till Gnarps Masugn och Galtström varemot Gnarps Masugns dåvarande brukspatron Claes Grill ingav en kraftig protest.

Även 1766 träffades en överenskommelse/förlikning om kolhandeln. Kol kom, förutom från Gnarp, även från Bergsjö, Harmånger, Jättendal och Rogsta socknar. Även virkesavfall från sågen i Stocka användes till kol. 1784 fanns 146 kolleverantörer till masugnen.

Den 25 maj 1721 brände ryssar ned allt som fanns i deras väg; masugn, bostadshus, kontor, kollager m m. Bruket återuppbyggdes med hytta, nya bruksbostäder (16 byggnader med uthus.) Återuppbyggnaden underlättades av att ägarna 1723 fick åtta års skattebefrielse som ekonomisk hjälp.

Gnarps Masugn tillverkade tackjärn som levererades sjövägen till Strömsbruk. Där omvandlades det till stångjärn för vidare befordran ut på världsmarknaden från Skutviken. Från 1871 levererades det från Stocka hamn då man gjort en hästdragen järnväg mellan Strömsbruk och Stocka. Tackjärn fraktades också med häst till Ede, där det lastades på båt, så kallad slup eller björn, över Hasselasjön och roddes till bruket i Franshammar. Även där omvandlades det till stångjärn, som sedan gick samma väg tillbaka till Gnarps Masugns hamn i Klasviken för sjötransport ut i världen.

Produktionen i Sörfjärden uppgick 1746 till 1 295 skeppspund (ca 252 ton) och 1758 var den mer än fördubblad till 2 659 skeppspund (517 ton, det högsta i landskapet det året.)

Under mer än 20 enskilda år var Gnarps Masugn den största producenten av tackjärn i Hälsingland. 1749 begärde och fick dåvarande brukspatronen Jakob Adlerstedt tillstånd från Bergskollegiet att få gjuta ”nickhakar och små stycken” (nickhake var en mindre mynningsladdningskanon avsedd för små krigsfartyg.) Sannolikt blev detta inte någon framgång (”det gjordes några gjutförsök”.)

Denna lokomobil, ett slags på hjul flyttbar ångmaskin, införskaffades till Gnarps Masugn men överläts efter brukets nedläggning till Galtströms Bruk, dit den kom i november 1880. Den står nu på museet där.

Den 6 januari 1877 avled järnbrukspatronen Fabian Tersmeden endast 43 år gammal. Hans hustru Johanna Charlotta Fredrika Falkenberg försökte driva järnbruket vidare och anställde Anders Viktor Lundström som disponent och medhjälpare. De fick ändå kapitulera året därpå, då Ströms Bruk AB av olönsamhetsskäl lade ner järnbruket varvid en 206-årig järnbruksepok gick i graven. I en artikel i Hudiksvallsposten 1890-01-29 skrivs att ”Gnarps Masugn nu håller på att jämnas med marken.”

Kort över masugnen från tiden efter nedläggningen. Till höger skymtar smedjan på andra sidan ån.

A V Lundström blev kvar i Sörfjärden och tog i praktiken troligen efter nedläggelsen över masugnen för Ströms Bruks AB. 1890 sålde Ströms Bruks AB masugnen till Adolf Unger hos Gnarps Sågverksägare AB, som 1892 sålde den vidare till Lundström. Lundström ville till varje pris återuppta järnbruksdriften och började därför leta malm på Gruvberget. Gruvbrytningsförsöket pågick till år 1903. Det blev ingen nystart för Gnarps Masugns järnbruk.

Ur Post- och Inrikes Tidningar 1856-07-03

Efter järnbrukets nedläggning ville alltså patron Lundström till varje pris återuppta driften och började då därför leta malm på Gruvberget. Möjligt är att redan från omkring 1870 mindre framgångsrika gruvbrytningsförsök gjordes här men Lundström återupptog nu dessa. Lundströms måg Carl Rodhe ansåg Lundströms planer helt tokiga och försökte motarbeta de fortsatta gruvbrytningsförsöken. När Lundström skickade folk till gruvan beordrade Rodhe dem därifrån. Rodhe stoppade också en del av de malmprover, som togs för att skickas på analys, eller bytte ut dem mot mindre järnhaltiga prover.

Krutkällaren i södra ändan av golfbanan har årtalet 1901 inristat ovanför ingången. Här förvarades krutet för de sprängningar vilka gjordes några hundra meter längre söderut.

Krutkällaren vid södra delen av golfbanan.

Det djupaste av de fyra gruvhålen är 60 m djupt. Jonas Andersson, far till framlidne gnarpsprofilen Adolf Andersson, har berättat hur han jobbade här med gruvbrytningen. Det gick en repstege ner i hålet och där nere tände han krutladdningarna varefter han så snabbt som möjligt måste klättra upp ur hålet och vänta på smällen. Därefter hissades korgar ner. Nere i hålet och dammet lastades korgarna och det lösgjorda materialet hissades upp ur gruvhålet. Ersättningen för detta arbete var 2,50 kr/dag. Gruvbrytningsförsöket pågick fram till 1903. Det blev tyärr ingen nystart för Gnarps Masugns järnbruk.